Hälsokost åt hunden, E-mat åt husse.

I somras vid ett av våra möten fick vi en tankeväckande historia presenterad. Jag sk försöka återberätta den här, och hoppas att jag ger den rättvisa.

Jag tycker att denna historia på ett mycket kärnfullt sätt åskådliggör poängen med det nya som Demokrati utan Gränser har att komma med. Den visar ju på en mycket intressant paradox som verkligen behöver analyseras.

Historien handlar om en matproducent som erbjöd oförgiftad, hälsosam mat åt hundar och mat med en massa tillsatser åt människor. 

Är historien verklig? Jag tycker det känns som att den kan vara det.

En matproducent hade alltså två versioner av samma produkt, en för hundar och en för människor. Den som var för människor hade 'förbättrats' på många sätt genom att tillsatser gav produkten kraftigt förstärkta goda egenskaper såsom väsentligt ökad hållbarhet, förhöjd smak och arom, sötare, mera lättuggad, etc, allt för att öka kundnöjdhet och försäljning av produkten. Den versionen som var för hundar hade inga sådana tillsatser utan var helt i sin naturliga form, på sätt och vis billigare och enklare då.

En dag kom en en aning misstänksam kund som reflekterade över detta och frågade 'varför hälsokost säljs till hundar medan människor får skräpmat?'.  /Notera: ska vara 'säljs för hundar', kanske?, och/eller/respektive  'riktas till' människor. På det svarade krögaren att 'Hunden kan ju inte själv veta vad som är bra för den, men människor har förstånd så en sådan konsument kan läsa på förpackningen och kan därför förväntas välja det som är nyttigt för henne. Dvs: En mänsklig konsument kan själv ta ansvar för sin egen konsumtion och bör respekteras för det, hunden kan det inte - utan vi har ansvar för att den får hälsosam mat.'.

Men det är ju så att husse väljer att köpa åt sig själv det som ger henne mest njutning och åt hunden det som ger mest njutning åt husse. Det kan innebära t.ex sockrad mat åt husse som ger husse diabetes och rå oförstörd mat åt hunden som håller den frisk och stark. 'Krögaren' gör därför mest förtjänster/egen vinning genom att erbjuda sockrad (men onyttig) mat åt husse och billigare obearbetad (men nyttig) mat åt hunden.

'Är detta exempel på konsumentmakt?', kan man undra.

När jag hört historien ungefär så här långt så inflikade jag att hunden ju inte kunde själv bestämma över vad som erbjöds den. Det är husse som bestämmer vad hunden ska få för mat. Om hunden fick bestämma vad husse skulle få för mat så skulle nog även husse få hälsokost.

För att husse ändå skulle välja hälsokost åt sig själv, vilket husse kanske trots allt skulle vara ganska nöjd med, så fordras något system som lika automatiskt som den självstyrande marknaden lyfter fram andra kloka människors värderingar och låter sådana vara bestämmande för husses köpsituation. Alltså: husses köpvillkor bör bestämmas demokratiskt av det samhälleliga kollektivet.

Detta kan generaliseras: Vi behöver ett sådant reciprokt styrsystem för samhället även i stort. I demokratiska former bör vi alla få uttala oss om och även bestämma villkoren för hur vi tycker att alla andra bör bete sig.

Typ: 'Alla andra bör ges villkor sådana att de slutar flyga kors och tvärs över jorden, men jag själv bör få avstå från att begränsa mig'. Då, menar jag,  kan resultatet bli att (nästan(?)) varje individ upplever att det som är bäst för den är att välja annat än flyg för sina resor.

Fast mer närliggande är måhända situationer då vi väljer hur vi konsumerar mat och kultur. På vår studiecirkel kan vi gott behandla dessa enklare fall först, till att börja med. För tydlighets skull, och för att undvika konflikter som kan bero av att vår värld är alltför komplex för att man ska kunna förvänta att alla ser den på samma sätt.

Vi kan börja med att bit för bit, eller situation för situation, reciprociera (nytt ord?) en begränsad bit av tillvaron. Därigenom skapas erfarenhetsbaserade exempel som kan kopieras till analoga situationer och mångfaldigas, så småningom kanske generaliseras och upplevas som en snabbt verkande flodvåg som gör samhället mera uthålligt och sunt.