Ett liv med beroende av en medicin som gör livet outhärdligt är ett liv i tortyr.
Politiker försöker idag strypa RFHLs läkemedelsverksamhet i Uppsala.
Jag är en av många i Sverige som på eget bevåg tagit steget att trappa ned och sluta använda en medicin, eftersom den gjorde livet outhärdligt. Det var 1986 som jag trots varningar och hot från läkare och sjukvårdspersonal valde att ta risken att sluta med medicineringen för att se om jag inte egentligen skulle kunna leva ett värdigt liv. Jag är idag en av många friska ansvarstagande människor som återerövrat ett liv i oberoende med vanliga arbeten, med familjer, vänner och ett socialt liv, när väl vi tagit oss igenom den svåra tiden av abstinens och social stigmatisering.
Det är bland annat erfarenheter som dessa som patientorganisationer som RSMH och RFHL förvaltar. Människor som blivit svikna och hotade av okunniga människor i vårdapparaten kan få tillgång till kunskap, förståelse och erfarenhet som gör det möjligt att se en ljusning i den kemiska mardrömmen av biverkningar och beroende. Våra erfarenheter vittnar om att det finns en väg tillbaka. Det är mycket märkligt att landstingspolitiker som Anna Karin Klomp och Ismael Kamil kan motivera sin kampanj mot RFHL. Det är som om Folkpartiet och Kristdemokraterna skulle sluta upp bakom en tortyr- och isoleringspolitik som liknar ett kemisk Gulag. I Sverige 2010.
Debatten om RFHLs finansiering:
http://www.uppsalanyatidning.
http://www.unt.se/debatt/kor-
http://www.unt.se/debatt/
--
